Kontroll, impuls och spontanitet.

En gång i slutet av mitt förra äktenskap slungade mitt ex ur sig frågorna. ”Har du alltid ett argument och en plan? Kan du aldrig bara vara lite spontan någon enda gång?!”

Och när jag svarade vällde gråten upp tillsammans med orden, som en stark överraskande intensiv flod. En sorgflod.

När jag svarade. ”Nej. Nej det kan jag faktiskt inte. Jag har aldrig vairt spontan i hela mitt liv för jag kan faktiskt inte det”.

Svaret var förstås också ja. Ja jag har alltid en plan. Ja jag vet alltid exakt varför.

Jag har läst all väsentlig litteratur på området vad jag än gör. Jag har analyserat, jag vet exakt vad jag gör och jag vet varför jag ska göra det.

Och orsaken till att jag alltid vet det är för att har jag ingen plan, vet jag inte varför, då kan jag heller ingenting göra. För jag kan inte vara spontan.

Och det som fick mig att gråta i det ögonblicket, det som öppnade en portal rakt ned i min djupaste sorg, det var den här insikten. Det är nämligen inte som när neurotypiska säger ”jag är inte spontan”.

Neurotypiska säger ofta saker inexakt, lite på en höft, mer grundat i känslor än fakta. Det en neurotypiker skulle mena när hen säger ”jag är inte spontan” är att de helst följer rutiner, eller inte är särskilt flexibla.

Det jag däremot insåg så tydligt när jag besvarade min makes fråga var att jag kan inte, det är en förmåga jag inte har, ett absolut handikapp. Jag är inte inflexibel jag är helt enkelt i avsaknad av förmåga till spontanitet.

Och det här är orsaken bakom varför jag och andra autister har så svårt med oväntade förändringar, brist på information, otydlig kommunikation och övergångar. För om mina planer plötsligt ändras, då vet jag inte vad jag istället ska göra, och jag kan alltså inte göra någonting, jag blir stående förlamad i steget i avsaknad av en inre mental förberedelse, plan och strategi.

Och det är ett smärtsamt tillstånd att vara så berövad sin handlingsradie som man blir när något som tänkt var inte gäller, det är att befinna sig i ett limbo, man är omgiven av flödande tid men oförmögen att befinna sig i den.

Samtidigt skulle många som inte levat helt nära mig nog bli förvånade av min utsago ”jag saknar förmåga till spontanitet”. Många skulle uppfatta mig som spontan på ett sätt som ibland är direkt dumdristigt och happy go lucky. En glad obotlig optimist som gärna ”testar gränserna” en bra bit över den gräns som andra ser tydligt målad på marken.

Men det här bygger har jag insett på ett missförstånd. När jag agerar ”spontant” i andras ögon så är det inte neurotypisk spontanitet. Nej det är impulskontrollproblematik som det kliniskt kallas, det är Het i min ADHD som hissat upp piratflaggan och tagit över mitt inre roder utan ett ögonblicks varsel.

Neurotypisk spontanitet är avundsvärt trivsam och lagom. Den är ett agerande utifrån ett överflöd.

Ett överflöd av flexibilitet som kan leda neurtoypikern på handlingsvägar så som ”a ja nu blev mötet inställt. Men det är ju vackert väder! Om jag skulle passa på att gå ut i solen en stund i stället? Kanske sätta mig på en uteservering med Nanette rent av? Vi behöver ju ändå reda ut det där med Krister, och så får jag samtidigt lite solsken till livs.”

En nivå av lagom avvägd spontanitet som för mig är avundsvärd men inte ens möjlig att eftersträva eftersom jag känner mig själv nog mycket för att veta att med min hjärna finns inte den nivån av flexibilitet och den kommer aldrig heller att finnas. Nej men min ADHDimpulsivitet å andra sidan, den sätter mig ibland i stånd till drastiska och omedelbara beslut.

Jag fattar beslut på ett ögonblick och beslutet är alltid ”ja för fan” om det jag har att ta ställning till är lustfyllt, utmanande eller innebär en risk. Nu är det ju inte så med ADHDimpulserna att de är blinda beslut, jag har även när jag tar dem en bakomliggande kunskap om läget, det ÄR ett val jag gör även om det inte verkar så för omgivningen, därför att ADHDhjärnans tankeprocess är oerhört snabb.

Snarare är det så att mina ADHDledda val är annorlunda än de en neurotypiker skulle göra i samma situation. Många gånger faktiskt den direkta motsatsen.

Därför att impulsen kickar in i ett mentalt sammanhang som vi för enkelhetens skull kan kalla ADHDhyper. Och det, till skillnad från aspergerhyperfokus och överhuvudtaget aspergerledda beslutsprocesser, är ett beslut som faktiskt vilar på en känslomässig grund.

Närmare neurotypikerns touchy feely än så kommer nog inte jag. Och det ADHDhjärnan finner lustfyllt, i stor kontrast till folk i allmänhet, är den här sköna ovissheten.

Att det kan gå på flera olika sätt och man kan inte helt säkert säga att det ska gå bra. Då flödar det till av adrenalin, jag badar i dopamin, jag blir glad, jag ser världen kristallklart, jag känner lugn, jag nästan svävar fram ovanför marken.

H:et i ADHD älskar att säga ja! Och det inför en dynamik i mitt liv.

Jag är inte bara en rutinbunden professor som inte vill ha mina cirklar rubbade. Utan jag ställer mig framför nazistmarchen och säger ”stopp där här får ni inte gå!”, jag skriver en bok, jag startar ett företag, jag tar in en hund som behövde en fodervärd, jag köper den där lila jeepen när jag är på Norrlandssemester för att den ändå är så billig (om jag inte hade haft en make som höll i plånboken och saknade H i sin ADHD som lyckligtvis kunde hålla tillbaka just den impulsen) , jag säger emot väktaren både före och efter det att han har brutit av min arm, för han HAR ju fel.

Och jag känner inte smärtan när benet knäcks, faran avskräcker mig inte, tvärtom den gör mig så lugn, den gör mig så glad och jag vet att jag kommer att fixa detta och fixa allt. För kaospiloten är ju påkopplad, ADHDhyper är förföriskt, en gränslöshet som är en styrka jag känner just då.

Jag vet hur stark jag är och att om andra saknar den här styrkan då vinner jag, då går det min väg. Problemet med ADHDhyper förutom det uppenbara att man riskerar att då och då åka på en rejäl omgång stryk, är ju att det inte är spontanitet utan impulsivitet.

Alltså är man stark i nuet, men man är också begränsad till nuet, konsekvenserna bortom nuet är oväsentliga och har inte med belustfattarjaget att göra. Och okej för mig faller det ofta ut väl.

Jag kan ta hand om hundar och har haft stort utbyte av mina djur. Att skaffa barn var mitt bästa belut någonsinn. Jag har fått saker skrivna och gjorda som var värdefulla för mig och som jag hade mått dåligt om jag fegat för.

Men ändå. Nackdelen med ADHDmotorn är att man saknar överblicken av ett konsekvenstänk och ett långtidsperspektiv. Man kastar sig in och det är all in.

Det känns, det kostar, det är skönt att det kostar. Man skrattar när armen bryts av och säger nonchalant till väktaren ”att du bryter av min arm gör inte att du har mer rätt!”

Sen får man gå med en trasig nerv i armen och äta morfin ett halvår för att klara av det dagliga sjukgymnastikprogram som gör att en arm som ligger som en död fisk i oerhört små steg kan börja återta sin rörelseförmåga. Var det värt det?

Det är en fråga som är onaturlig för mig, för den baseras på att jag skulle ha förmågor som jag helt enktelt saknar. Förmågan att backa, förmågan att se nyanserat på en konflikt jag är mitt uppe i, förmågan att göra spontana och övervägda val.

Jag kan inget av det där. Jag är inte spontan.

Att jag måste hålla i min hand för att inte trycka på den röda knappen när det står ”tryck INTE på den röda knappen” över den handlar inte om spontanitet. Människor som är spontana vill inte trycka på knappar som det står ”tryck inte här” på.

Jag VILL det, för jag är impulsiv. Och mitt impulsprogram säger mig att det är ett värt beslut att utlösa händelseförlopp för att se vad som händer då. För att få flöda ut, bli glad, bli lugn, plötsligt kunna agera i nuet trots att det saknar instruktionsmanual.

Jag vill verkligen inte ha en  annan neurologi än jag har. Jag skulle aldrig vilja leva det som från mitt perspektiv förefaller vara det ganska bleka neurotypiska livet där man inte på djupet får gå in i saker, verkligen avnjuta dem, avkoda dem, SE dem, där kunskap och analys och intresse från min synvinkel sett nästan är helt frånvarande, eller orka med det där fokuset på trivia och andra människors åsikter, känslor och reaktioner.

Men samtidigt. Så klart känner jag ibland djupt avsaknaden av de förmågor jag faktiskt saknar.

Jag vet att jag har specialförmågor, eller superkrafter om ni så vill, som neurotypiker saknar. Men ni neurotypiker har också förmågor ni tar för självklara och som jag inte har.

Ibland blir ni arga på mig, frustrerade, besvikna, hånfulla eller helt enkelt vantror det faktum att jag saknar sådana ”självklara” förmågor. Jag uppmanar er idag till att istället försöka känna en ödmjuk tacksamhet och glädje för de förmågor som ni faktiskt har, som helt vanliga jävla svenneneurotypiker.

För alla människor har faktiskt inte dem. Och vanliga eller ej, det är fina och fantastiska förmågor ni har som ni har stor glädje av!

Tänk så härligt att kunna vara flexibel, utan kostnad kunna ändra eller modifiera sina planer på ett ögonblicks varsel, kunna ta beslut mindre snabbt och resolut men med god överblick över både tidsåtgång och konsekvenser på kort och lång sikt, tänk att aldrig känna fysisk smärta över ögonkontakt, beröring eller att någon har flyttat på skrivbordslampan, att känna små finlirskänslor som melankoli, att för det mesta känna sig som en i gänget i olika miljöer, att kunna hålla inne med sin åsikt av diplomatiska skäl, att inte få social baksmälla och kunna få fram vad man vill ha sagt utan att förlora uppmärksamheten på medmänniskans mottagande och reakrioner.

 

NÅGRA POPULÄRKULTURELLA SKILDRINGAR AV AUTISTISKA ERFARENHETER

Så talade Zarathustra,

NietzscheNietzsche är ju minst sagt en kontroversiell filosof som utsatts för många såväl filosofiska som politiska tolkningar. Själv gör jag först o främst en personlig läsning utifrån det övertydliga faktum att Nietzsche var autist och särskilt i Zarathustra beskriver den autistiska växlingen mellan att gå inåt (i mutism, shutdown eller bara isolera sig för kortare eller längre tid) och att sen åter rikta sig utåt som deltagare i världen och bli (i bästa fall) den lekande människan.

Den här beskrivningen av vandringen inåt för att hitta visdomen i en inre kompass och ensamhet (typiskt för alla introverta för övrigt) och sedan återfå lusten och engergin att leva och verka bland människor är väldigt talande.

Dessutom sättet som den vise relaterar till andra människor, han är med och leker, men blir precis som autisten aldrig helt en vanlig människa, deltagandet är en lek eller ett rollspel. Också temat om att Gud är död därför att jaget är Gud är väldigt autistiskt.

 

Harry Potter, J.K. Rowlings

En serie att älska. Rowlings bokserie kan läsas och tolkas på många parallella vis.

De tydligaste läsningarna är väl den religiöst(filosofiska med Voldemort och Potter som Krist och Antikrist, samt den politiska läsningen som varnar för tilltagande fascism och pekar på gråzonerna inom det borgerligt demokratiska sammhället där det ena kan övergå i det andra.
En väldigt fin och nyanserad politisk skilldring där den idoliserade goda antifascistiska pappan också kan visa sig vara en simpel skolgårdsmobbare o.s.v. Rekomenderad barnlitteratur på min lista.
Men i det här sammanhanget och för mig är bokserien framförallt en fantastisk beskriving av att växa upp som aspie, eller i Hermiones fall som twice exceptional. Hela trollkarls- och häxvärlden är i denna läsning autismspektrum, medan mugglarna är den neurotypiska världen. Slytherins ”old families” är NPFsläkter där det är ett rent undantag om någon föds neurotypisk, men sånt händer ju, ynkar finns.
Men man kan naturligtvis också födas som NPFbarn i en mugglarfamilj. Och alla mugglare hatar inte sitt släktarv o sin avkomma så som exempelvis Harrys fosterfamilj gör, utan exempelvis Hermiones mugglarföräldrar ger henne fullt föräldrastöd så som den hon är.
Eleverna på Hogwarts är olika typer av NPFindivider. Exempelvis ADHD-tvillingarna Fred o George, 2e tjejen Hermione, ADD-aspie tjejen Luna Lovegood, Neville Longbottom med sina stora inlärningssvårigheter o.s.v.

Men framförallt handlar ju boken om utmaningen att växa upp som aspie i en neurotypisk värld, där man inte alltid är älskad precis. Här blir Harry Potter och Voldemort exempel på två utvecklingsvägar ur samma grundförutsättningar.

Och boken ger hopp, man är aldrig predestinerad att växa upp till en skolskjutare full av resentiment som Voldemort, utan man kan liksom Harry Potter också finna vänskap och gemenskap och använda sina speciella förmågor till att göra något postivt för världen.

Då blir valet också att välja tolerans och neurodiversitet framför elitisktisk aspie supremacy.

En stor behållning av boken läst på det här sättet är givetvis också den fina och kärleksfulla skilldringen av en aspietjej som Hermione. Något som också Tony Atwood noterat och pratar om i ett av sina föredrag om kvinnor på spektrum, och om hur J.K Rowlings själv sagt att Hermione är något av en symbolisk skildring av hennes eget sätt att vara när hon växte upp.

På marmorklipporna, Ernst Junger

Ja jag vet inte hur mycket det finns att säga om den här boken. Junger var en inspiration för de ledande nazister som skapade Tredje Riket, och han var radikalkonservativ.

När han mitt under nazisternas styre skrev På marmorklipporna, som var en uppgörelse med hela den nazistiska mentaliteten o styret som beskrev dem som en blodig slaktarpöbel, så kan man ju lätt föreställa sig att det inte var det mest populistiska han gjort. Men han råkade självklart inte så illa ut som han skulle ha gjort om han inte varit en ikon för nazisterna innan marmorklipporna.

Förutom det helt uppenbart aspiga i att skita i konsekvenserna och vad som förväntades av honom och ändå säga vad han tyckte bara för att han tyckte det, så är marmorklipporna en autistisk bok på andra sätt också. De manliga huvudpersonernas avskilda liv i en klippgrotta, där de vill ägna sig åt Jungers idealliv att systematisera vetenskapliga fynd från naturen i fred från pöbeln och civilisationen är ju ganska talande.

Surfaceing, Den ätbara kvinnan, Kattöga m.fl. Margaret Atwood

Margaret Atwood är en mycket mångsidig författare, och att hon inte har fått något Nobelpris än, medan en sån som Bob Dylan har fått det, är ju en ren skandal. Hennes mångsidiga författarskap har tagit upp många teman.

Inte minst det kvinnopolitiska, och jag väljer det ordet istället för feministiska, för hon kritiserar även på ett skarpt sätt tendenser inom feminismen i böcker som exempelvis The handmaids tailThe handmaids tail och Oryx och Crake är också exempel på hennes oerhört intresseväckande dystopiska romaner.

Men vissa av hennes böcker har ett annat mer privat tema som handlar mycket om att se och förstå världen ur en autistisk synvinkel. Också hennes språkbehandling och inresse för att skärskåda ords nyanser är väldigt autistiskt på ett sätt som jag relaterar mycket till, då jag också tillhör den här verbala falangen av autister.

Framförallt bör man läsa uppväxtromanen Kattöga. Den handlar även om svårigheten för en autistisk flicka att bli vän med och lita på andra flickor och sedemera kvinnor då hon inte förstår det sociala spelet och utsätts för den sofistiskerade form av mobbing maskerad som ”vänskap” som många NTflickor ägnar sig åt.

Vuxna kvinnors autism skildras fint i Den ätbara kvinnan, om en kvinna som börjar identifiera sig med maten hon äter, och blir ihop med en man utan framtid just för att slippa den där framtiden, och slutligen om den symbolhandling hon tar till för att befria sig från kravet på att gifta sig med och bli konsumerad av den neurotypiska man alla förväntar sig at hon ska se som ett kap.

Surfaceing är en annan bok som tar upp det här rituella sättet att ta sig an o förstå skeenden i livet.

Dancer in the dark, Von Trier

Dancer in the dark är ju en av de filmer där den radikalkonservativa Von Trier börjar diskutera religiösa teman ur kristet perspektiv. Men vid sidan av det är det också en ikonisk film om att vara autist, framförallt autistisk kvinna, i en värld som inte tillåter avsteg från byråkrati, en värld som på kort eller lång sikt dömmer oss till döden.

Otroligt fint gestaltat av Björk som av allt att döma är en autistisk kvinna med ADHD, får vi följa huvudpersonens från början dömda projekt att överleva i en värld där hon är ”utlänningen” o lever på nåder hos en man som utnyttjar henne.
Hon är också på väg att bli blind men hon har en inre värld av musikalnummer som hon flyr till för att orka med verklighetens dödliga tristess. Hon hör och använder alla ljud omkring sig på det sätt vi autister som har extremt bra hörsel ofta gör, hon hör alla nyanser och stimmar genom att göra om dem till musik och glädje.
Men när hon sitter i dödscellen blir det tyst. Absolut dödstyst. Dödscellen i Dancer in the dark är den absolut otäckaste filmscen jag någonsin sett.

Buffy the Vampireslayer, Joss Wedon

Ja det här är ju den lättsamma feelgoodposten på den här listan. Wedons ambition när han gjorde Buffy var ju framförallt att vända på könsrollerna för att låta den snygga smådumma blonda tjejen få vara hjältinna, slayer och badass. Vilket han lyckas fint med. Men vid sidan av detta så är också huvudpersonerna i denna serie så underbart NPF.

Från the slayer själv som är en normalintelligent tjej med väldigt mycket ADHD, till en del extremt aspiga karaktärer, som exempelvis the watcher: Giles, och framförallt Anya Jenkins som är den mest träffsäkra och underbara komiska skildring av en aspiekvinna som någonsin gjorts i filmmediet.

Men ingen i gänget är helt neurotypisk, utom möjligtvis Xander, som ju också är med just för att han inte har några speciella talanger, han är bara lite lätt nördig och en comic relief.

Precis som i Harry Potter där Lupin kämpar med sin varulvism gör även Oz det i Buffy, utan tvekan en bild för hur en del av oss måste kämpa mot ilskemeltdowns och anger issues. En annan spännande karaktär är så klart Spike, den coola ADHDkillen som är vampyr men har varit en människa en gång, och mot sin vilja upptäcker att han är mänskligare än han tror när han kärar ned sig i Buffy.

Det går ju inte att dra allt spännande som händer i dessa många säsonger av teveserie men den är sevärd ur många aspekter, inte minst om man vill identifiera sig lite med andra som NPFperson.

Lillians Liv, Kate Creenville

En bok om en syster och en bror som växer upp i ett borgerligt hem. Fadern och modern är dysfunktionella och uppenbart autistiska. Fadern är våldsam mot sin dotter och fixerad vid olika ”fakta” som är hans ”forskning” som aldrig leder till någonting konkret, och mamman är sensoriskt känslig och orkar inte riktigt ta hand om sina barn.

Men det är skildringen av barnens sätt att tänka, uppväxt och vidare liv som är den stora behållningen. De är uppenbart 2ebarn, begåvade och autistiska.

Lillan är som många aspietjejer ingen girly girl, hon drömmer om äventyr och vill hänga med killarna, för henne finns ingen framtid i det borgerliga liv som ”dam” som förväntas av henne, och hon slutar som bag lady i storstaden, efter ”livsval” som på typiskt autistiskt sätt egentligen inte är val.

Hennes bror, som pappan förväntar sig så mycket av, uttrycker som sin första ”ambition” på systerns fråga att ”jag vill bli döv.” Han är också som en typisk aspiepojke inte någon killkille och passar inte heller han in i förväntningarna på vad han ska vara och bli utan glider sakta men säkert in i selektiv mutism.

Klätterbaronen, Italo Calvino

De tre berättelserna Klätterbaronen, Den tudelade visconten och Den obefintlige riddaren är en serie som Calvino skrev i satiriskt syfte för att med symbolisk berättarteknik kritisera och diskutera den då samtida italienska vänstern. På grund av den extrema symboliken i dessa historier kanske jag har läst in lite för mycket när jag också ser ett autistiskt tema i just Klätterbaronen.
Men det är ju helt klart så att den ovanliga vilja den lille baronen visar när han en dag klättrar upp i ett träd och säger ”jag ska aldrig mer komma ned igen!” och sen faktiskt aldrig mer gör det heller, är typiskt för vissa autister. Neurotypiker kan säga saker i affekt men brukar i allmänhet inte mena dem efteråt, och därför kan de bli extremt förvånade när vi ibland verkligen fullt ut har menat exakt vad vi säger. Det är därför det är så fatalt att lyssna på råd som ”blir hon bara tillräckligt hungrig så äter hon ska du se” när det gäller ett barn på autismspektrum!

Klätterbaronen fick också ett mycket intressant och innehållsrikt liv, trots att det tillbringades från trädtopparna. Det finns också en fantastisk bifigur i form av lille barnonens syster, som jag helt klart också uppfattar som en aspietjej.

Hon har mot sin vilja av familjen tvingats att ta på sig nunnedoket och leva isolerad i hemmet. Hennes tillbakahållna men oerhört starka hat manifesterat i de oerhört obehagliga och märkliga matkreationer hon lagar till familjen är något man aldrig glömmer.