En gång i slutet av mitt förra äktenskap slungade mitt ex ur sig frågorna. ”Har du alltid ett argument och en plan? Kan du aldrig bara vara lite spontan någon enda gång?!”
Och när jag svarade vällde gråten upp tillsammans med orden, som en stark överraskande intensiv flod. En sorgflod.
När jag svarade. ”Nej. Nej det kan jag faktiskt inte. Jag har aldrig vairt spontan i hela mitt liv för jag kan faktiskt inte det”.
Svaret var förstås också ja. Ja jag har alltid en plan. Ja jag vet alltid exakt varför.
Jag har läst all väsentlig litteratur på området vad jag än gör. Jag har analyserat, jag vet exakt vad jag gör och jag vet varför jag ska göra det.
Och orsaken till att jag alltid vet det är för att har jag ingen plan, vet jag inte varför, då kan jag heller ingenting göra. För jag kan inte vara spontan.
Och det som fick mig att gråta i det ögonblicket, det som öppnade en portal rakt ned i min djupaste sorg, det var den här insikten. Det är nämligen inte som när neurotypiska säger ”jag är inte spontan”.
Neurotypiska säger ofta saker inexakt, lite på en höft, mer grundat i känslor än fakta. Det en neurotypiker skulle mena när hen säger ”jag är inte spontan” är att de helst följer rutiner, eller inte är särskilt flexibla.
Det jag däremot insåg så tydligt när jag besvarade min makes fråga var att jag kan inte, det är en förmåga jag inte har, ett absolut handikapp. Jag är inte inflexibel jag är helt enkelt i avsaknad av förmåga till spontanitet.
Och det här är orsaken bakom varför jag och andra autister har så svårt med oväntade förändringar, brist på information, otydlig kommunikation och övergångar. För om mina planer plötsligt ändras, då vet jag inte vad jag istället ska göra, och jag kan alltså inte göra någonting, jag blir stående förlamad i steget i avsaknad av en inre mental förberedelse, plan och strategi.
Och det är ett smärtsamt tillstånd att vara så berövad sin handlingsradie som man blir när något som tänkt var inte gäller, det är att befinna sig i ett limbo, man är omgiven av flödande tid men oförmögen att befinna sig i den.
Samtidigt skulle många som inte levat helt nära mig nog bli förvånade av min utsago ”jag saknar förmåga till spontanitet”. Många skulle uppfatta mig som spontan på ett sätt som ibland är direkt dumdristigt och happy go lucky. En glad obotlig optimist som gärna ”testar gränserna” en bra bit över den gräns som andra ser tydligt målad på marken.
Men det här bygger har jag insett på ett missförstånd. När jag agerar ”spontant” i andras ögon så är det inte neurotypisk spontanitet. Nej det är impulskontrollproblematik som det kliniskt kallas, det är Het i min ADHD som hissat upp piratflaggan och tagit över mitt inre roder utan ett ögonblicks varsel.
Neurotypisk spontanitet är avundsvärt trivsam och lagom. Den är ett agerande utifrån ett överflöd.
Ett överflöd av flexibilitet som kan leda neurtoypikern på handlingsvägar så som ”a ja nu blev mötet inställt. Men det är ju vackert väder! Om jag skulle passa på att gå ut i solen en stund i stället? Kanske sätta mig på en uteservering med Nanette rent av? Vi behöver ju ändå reda ut det där med Krister, och så får jag samtidigt lite solsken till livs.”
En nivå av lagom avvägd spontanitet som för mig är avundsvärd men inte ens möjlig att eftersträva eftersom jag känner mig själv nog mycket för att veta att med min hjärna finns inte den nivån av flexibilitet och den kommer aldrig heller att finnas. Nej men min ADHDimpulsivitet å andra sidan, den sätter mig ibland i stånd till drastiska och omedelbara beslut.
Jag fattar beslut på ett ögonblick och beslutet är alltid ”ja för fan” om det jag har att ta ställning till är lustfyllt, utmanande eller innebär en risk. Nu är det ju inte så med ADHDimpulserna att de är blinda beslut, jag har även när jag tar dem en bakomliggande kunskap om läget, det ÄR ett val jag gör även om det inte verkar så för omgivningen, därför att ADHDhjärnans tankeprocess är oerhört snabb.
Snarare är det så att mina ADHDledda val är annorlunda än de en neurotypiker skulle göra i samma situation. Många gånger faktiskt den direkta motsatsen.
Därför att impulsen kickar in i ett mentalt sammanhang som vi för enkelhetens skull kan kalla ADHDhyper. Och det, till skillnad från aspergerhyperfokus och överhuvudtaget aspergerledda beslutsprocesser, är ett beslut som faktiskt vilar på en känslomässig grund.
Närmare neurotypikerns touchy feely än så kommer nog inte jag. Och det ADHDhjärnan finner lustfyllt, i stor kontrast till folk i allmänhet, är den här sköna ovissheten.
Att det kan gå på flera olika sätt och man kan inte helt säkert säga att det ska gå bra. Då flödar det till av adrenalin, jag badar i dopamin, jag blir glad, jag ser världen kristallklart, jag känner lugn, jag nästan svävar fram ovanför marken.
H:et i ADHD älskar att säga ja! Och det inför en dynamik i mitt liv.
Jag är inte bara en rutinbunden professor som inte vill ha mina cirklar rubbade. Utan jag ställer mig framför nazistmarchen och säger ”stopp där här får ni inte gå!”, jag skriver en bok, jag startar ett företag, jag tar in en hund som behövde en fodervärd, jag köper den där lila jeepen när jag är på Norrlandssemester för att den ändå är så billig (om jag inte hade haft en make som höll i plånboken och saknade H i sin ADHD som lyckligtvis kunde hålla tillbaka just den impulsen) , jag säger emot väktaren både före och efter det att han har brutit av min arm, för han HAR ju fel.
Och jag känner inte smärtan när benet knäcks, faran avskräcker mig inte, tvärtom den gör mig så lugn, den gör mig så glad och jag vet att jag kommer att fixa detta och fixa allt. För kaospiloten är ju påkopplad, ADHDhyper är förföriskt, en gränslöshet som är en styrka jag känner just då.
Jag vet hur stark jag är och att om andra saknar den här styrkan då vinner jag, då går det min väg. Problemet med ADHDhyper förutom det uppenbara att man riskerar att då och då åka på en rejäl omgång stryk, är ju att det inte är spontanitet utan impulsivitet.
Alltså är man stark i nuet, men man är också begränsad till nuet, konsekvenserna bortom nuet är oväsentliga och har inte med belustfattarjaget att göra. Och okej för mig faller det ofta ut väl.
Jag kan ta hand om hundar och har haft stort utbyte av mina djur. Att skaffa barn var mitt bästa belut någonsinn. Jag har fått saker skrivna och gjorda som var värdefulla för mig och som jag hade mått dåligt om jag fegat för.
Men ändå. Nackdelen med ADHDmotorn är att man saknar överblicken av ett konsekvenstänk och ett långtidsperspektiv. Man kastar sig in och det är all in.
Det känns, det kostar, det är skönt att det kostar. Man skrattar när armen bryts av och säger nonchalant till väktaren ”att du bryter av min arm gör inte att du har mer rätt!”
Sen får man gå med en trasig nerv i armen och äta morfin ett halvår för att klara av det dagliga sjukgymnastikprogram som gör att en arm som ligger som en död fisk i oerhört små steg kan börja återta sin rörelseförmåga. Var det värt det?
Det är en fråga som är onaturlig för mig, för den baseras på att jag skulle ha förmågor som jag helt enktelt saknar. Förmågan att backa, förmågan att se nyanserat på en konflikt jag är mitt uppe i, förmågan att göra spontana och övervägda val.
Jag kan inget av det där. Jag är inte spontan.
Att jag måste hålla i min hand för att inte trycka på den röda knappen när det står ”tryck INTE på den röda knappen” över den handlar inte om spontanitet. Människor som är spontana vill inte trycka på knappar som det står ”tryck inte här” på.
Jag VILL det, för jag är impulsiv. Och mitt impulsprogram säger mig att det är ett värt beslut att utlösa händelseförlopp för att se vad som händer då. För att få flöda ut, bli glad, bli lugn, plötsligt kunna agera i nuet trots att det saknar instruktionsmanual.
Jag vill verkligen inte ha en annan neurologi än jag har. Jag skulle aldrig vilja leva det som från mitt perspektiv förefaller vara det ganska bleka neurotypiska livet där man inte på djupet får gå in i saker, verkligen avnjuta dem, avkoda dem, SE dem, där kunskap och analys och intresse från min synvinkel sett nästan är helt frånvarande, eller orka med det där fokuset på trivia och andra människors åsikter, känslor och reaktioner.
Men samtidigt. Så klart känner jag ibland djupt avsaknaden av de förmågor jag faktiskt saknar.
Jag vet att jag har specialförmågor, eller superkrafter om ni så vill, som neurotypiker saknar. Men ni neurotypiker har också förmågor ni tar för självklara och som jag inte har.
Ibland blir ni arga på mig, frustrerade, besvikna, hånfulla eller helt enkelt vantror det faktum att jag saknar sådana ”självklara” förmågor. Jag uppmanar er idag till att istället försöka känna en ödmjuk tacksamhet och glädje för de förmågor som ni faktiskt har, som helt vanliga jävla svenneneurotypiker.
För alla människor har faktiskt inte dem. Och vanliga eller ej, det är fina och fantastiska förmågor ni har som ni har stor glädje av!
Tänk så härligt att kunna vara flexibel, utan kostnad kunna ändra eller modifiera sina planer på ett ögonblicks varsel, kunna ta beslut mindre snabbt och resolut men med god överblick över både tidsåtgång och konsekvenser på kort och lång sikt, tänk att aldrig känna fysisk smärta över ögonkontakt, beröring eller att någon har flyttat på skrivbordslampan, att känna små finlirskänslor som melankoli, att för det mesta känna sig som en i gänget i olika miljöer, att kunna hålla inne med sin åsikt av diplomatiska skäl, att inte få social baksmälla och kunna få fram vad man vill ha sagt utan att förlora uppmärksamheten på medmänniskans mottagande och reakrioner.
Zalkathustra funderar 